Vad är då en ”blick” för något? I ett konversationslexikon från 1914 är det en ”förnimmelse utan föremål”, det vill säga medvetande om ett tydligt yttre föremål, ehuru ett sådant icke finnes.
Det är så en hallucination definieras. Det var på den tiden lagen, från 1901, handlade om ”sinnessjuke” och byggde på läkarnas etiska regler om vetenskap och beprövad erfarenhet.
Enligt socialminister Göran Hägglund ersatta av ideologiska metoder.
En blick är alltså inte något föremål och kan därför sorteras in under hallucinationerna.
Den 16-årige pojken som inte tålde blicken levde i den ”hallucinatoriska förföljelsemanins” värld. Han borde därför ha varit ett intressant ”föremål” för specialister på sinnessjukdomar.
Men det blev han inte, därför att läkarna av den psykiatriska skolan utgår från den grekiska gudinnan Psyke.
Psykiatrins företrädare förmår därför inte att skilja på vetenskapens hallucinationer och de gudomliga uppenbarelserna.
Därför behövs bara ”ett missförstådt eller tvetydigt eller förfluget ord; en tillfällig åtbörd och andra liknande småsaker, hvaremot händelser af allvarsammare betydelse, ja, verkliga olyckor, göra mindre intryck på honom och bedöms riktigt.”
Varken ett förfluget ord eller en stirrande blick är något föremål. Men ett föremål skall alltid finnas i åklagarnas bevismaterial. Men den hallucinatoriska sinnesförnimmelsen skall ”naturligtvis likväl hänföras till den vanliga sinnesförnimmelsens retning och följden är en ’virtuell (overklig) förnimmelse’ eller hallucination.”
Kunskapen om vansinnet är tyvärr ett tabubelagt ämne i den stora journalistikens åsiktsmaskineri. I den lilla världens publicistik, alltså i Sydöstran, är den däremot tillåten!
Pär Eliasson