Debattinsändare till Barometern 25 april 2007
Politikernas näste är befolkat med gökungar
DEBATT 2007-04-25. Uppdaterad 2007-10-15
Redan på 1910-talet skrev läkaren Sigmund Freud att ”dementia praecox”, en diagnos som i 1900-talets början kom att kallas för schizofreni, var en obotlig sinnessjukdom som i en framtid skulle bli föremål för behandling med mediciner. Men det skulle visa sig att Freuds lärjungar inte följde i sin mästares spår utan övergav den konkreta medicineringen till förmån för abstrakta metoder i form av miljöterapi eller samtal som kallas för psykoanalys eller psykoterapi. Psykoanalysen, skrev Freud, ”är ett medicinskt förfaringssätt, som medelst en psykologisk teknik strävar efter att läka vissa former av nervösa lidanden.” Freuds exempel på sådana tillstånd är hysteriska krämpor och en mångfald av tvångsneuroser. Tillstånd där psykoanalysen i terapeutiskt avseende inte lämnade något resultat var ”vid svårare former av de egentliga sinnessjukdomarna.” (Bjerre, 1930. Psykoanalysen.) Inför valet förra hösten skrev folkpartiets Lars Leijonborg ett personligt förord om svensk psykiatri som han följt utvecklingen av sedan 1970-talet. I ett välformulerat och sakligt inlägg redovisar han uppgifter han fått genom sin bror Sven som var läkare med psykiatri som specialitet. Sven Leijonborg (1943-2004) var starkt kritisk mot den psykiatri som han ansåg inte vilade på vetenskaplig grund utan istället följde tidens modeströmningar. Hans engagemang låg hos de svårt sjuka patienterna. 1950-talets behandling av de obotligt sjuka med medicin fick i början av 70-talet utstå hård kritik från ett välartikulerat och uppburet medialt stockholmskt etablissemang, som underkände skolmedicinska behandlingar till förmån för idéologiska metoder. Kritiken i filmen Gökboet fick förödande konsekvenser, eftersom filmens suggestiva budskap hade monopol hos allmänheten och politikerna om synen på psykiatrin. Det fanns plötsligt ett utgiftsområde där politiker kunde framstå som humana och samtidigt spara pengar, skriver Lars Leijonborg och fortsätter. ”Det underliggande budskapet i filmen och i många samtida debattinlägg var att svår psykisk sjukdom egentligen inte existerar: slipper man bara tvångsmedicinering blir man bra. En f d kollega till Milos Forman och Jack Nicholson var på den tiden guvernör i Kalifornien. Nedläggning av mentalsjukhus blev ett sätt för honom att infria sina löften om sänkta skatter. Han hette Ronald Reagan. Utvecklingen blev densamma i många länder i västvärlden.” Lars Leijonborg skrev några artiklar i frågan i mitten på 80-talet, där han försökte föra in sin bror Svens tankar i den politiska diskussionen. Men han fick inte något gehör, eftersom det inte var hans specialfrågor i politiken. Därför ”gav jag med mig för dem som sysslade mer med vårdfrågor.” De som sysslade med vårdfrågor hade fel och bröderna Sven och Lars Leijonborg hade rätt. Bekräftat under senare år genom våldsdåd utförda av Freuds obotliga patienter i flera uppmärksammade fall. Mest uppmärksammat är mordet på utrikesminister Anna Lindh, som ständigt påminner om mordet på femåriga Sabina i Arvika samt på en namnlös 62-årig kvinna på Öland. Mord utförda av gärningsmän som i rättspsykiatriska utlåtanden, redovisade i domslut, har haft diagnosen schizofreni. Göken lägger sina ägg i andra fåglars bo. Värdfågeln kläcker äggen och ungarna växer till sig. Vanligtvis är gökungen större och makar sina mindre kamrater över boets kant, varpå döden följer när de icke flygfärdiga ungarna slår i backen. Gökungar i den medicinska vetenskapens näste är skönlitterära författare, filmproducenter och psykologer. De sistnämnda den yrkesgrupp som plundrat psyksjukhusens patienter på den materiella tillvaro där de i lugn och ro kunde föra en ojämn kamp mot sina röster. En kamp mot rösterna som i stället gått ut över oskyldiga barn och åldriga kvinnor. Det är illa. Men värre är att riksdagen stiftat en lag, SFS 1991:1128, som bara tillåter att rösthallucinerande patienter får omhändertas på frivillig väg. Men värst av allt är att flertalet medier i den svenska demokratin inte tillåter en öppen och offentlig debatt om de felaktiga principer, som leder till att våldet går ut över både enskilda människor och politisk successionsordning! Pär Eliasson